Mari Sunna

Kandidat 2005

född 1972 i Esbo, bor i London

Mari Sunna rör sig i skymningens gränsmarker. Hennes kvinnor visar sig inte i dagsljus utan reser sig som varelser ur storstadens disiga människoström, ur minnen och sinnestillstånd, ofta också ur konsthistorien. Sunna visar att kvinnan varit ett sfinxhuvud, en modell som fått posera i olika ställningar, det japanska träsnittets ljuva geisha, kvinnokonstnärens självporträtt.

I sina målningar gör Sunna kvinnan synlig och samtidigt osynlig. Hon bryter mot konstens traditioner genom tillåta sina kvinnor intimitet. De skymtar fram på målningens yta, en snabb visit, och försvinner sedan någonstans in i sin egen berättelse. De sveper in sig, överlämnar bara en vag aning om sig själva till konsten.

Kvinnorna är sällan fullständiga, ofta bara fragment, konturer, ett flygande hår i snabb rörelse. Det mest iögonenfallande är deras ansiktslöshet. En kvinna håller en spegel i handen, men den reflekterar ingenting. En annan står i ett praktfullt porträtt med en mäktig huvudbonad som hårprydnad, men hon har inget ansikte.

Man kan inte låta bli att jämföra Sunna med Helene Schjerfbeck. Även hon målade kvinnobilder, men sina modeller liknade de inte. Deras ansikten förvandlades till oigenkännlighet, förenklades till färgfläckar, doldes under vita färgskikt. I ett av sina självporträtt har Schjerfbeck koncentrerat sig på sitt hår och nästan helt utelämnat ansiktet.

Sunnas konst är inte för den possessiva betraktaren. Hon trugar inte, smickrar inte, förför inte publiken med sin skicklighet. Betraktaren får lätt en känsla av att vara den som står utanför, en påträngande främling som har det flyktiga priviligiet att se in i bildernas inre värld.

Pirjo Hämäläinen