Jeppe Hein

Ars Fennica 2013

Minimalismens sociala skulptur

I Jeppe Heins konst förknippas den minimalistiska konstens tradition med sociala möten och erfarenheter. En estetik som låter konstnärens abstrakta grundformer återanvändas blir ibland till en mekanisk revolt i Charles Chaplins anda. Med denna revolt förändras betraktarens förhållande till omgivningen när hon stöter på en osynlig labyrint eller en rörlig vägg. Heins konst är ett slags vardagens magi där en parkbänk slår knut på sig själv eller texten på en spegelyta berättar att betraktarens bild syns i spegeln precis i samma ögonblick. Hans verk kan vara mekaniska objekt, men å andra sidan arbetar han också i hög grad utgående från platsen och skapar rum och händelser. I Heins konst samarbetar humanism och humor på ett sätt som förändrar modernismens njugga estetik till ett deltagande som omformar världsåskådningen. Hans verk förvandlar vår vardag till en cirkus och bjuder in oss till ett samtal om den konstnärliga upplevelsens karaktär. Överraskningar, lustighet och slagfärdighet ingår också i det moderna konstnärliga arbetets kärna och med hjälp av dem fångar samhällsanalysen och det filosofiska tänkandet vår uppmärksamhet. Den skenbara knappheten i Jeppe Heins konst öppnar emellertid en ymnig ström av betydelser.

FD Juha-Heikki Tihinen

Den process som föregick valet av Ars Fennica-vinnaren 2013 var för mig ovanligt intressant och givande. I allmänhet väljs vinnaren av ett bildkonstpris utgående från konstnärernas portofolio eller konstverksförslag. Beträffande Ars Fennica-priset hörde också ett besök i de utnämnda kandidaternas ateljéer i de olika nordiska länderna till processen. Även om besöken blev korta fick jag en möjlighet att personligen träffa konstnärerna och att förstå den kulturella och sociala kontext och den miljö de arbetar i.

Likväl, att göra ett val var ytterst svårt. Alla fem kandidater har utvecklat en stark egen konstnärlig stil, och stilarna avviker från varandra liksom också deras konstnärsbanor. Vem som helst av dem hade varit värd priset; det avgörande beslutet måste alltså basera sig på den betydelse jag själv ville ge det. De kriterier jag valde avspeglar alltså på intet sätt den konstnärliga kvaliteten på kandidaternas arbete. Jag beslöt att välja en kandidat som i sitt arbete undersöker sådant som jag själv just nu anser vara speciellt betydelsefullt och som genom detta pris kommer att presenteras för en större publik i en privatutställning i Helsingfors.

Mot denna bakgrund har jag beslutat tilldela Ars Fennica-priset 2013 till den danske konstnären Jeppe Hein. Hein är redan från tidigare vida känd för sina skulpturer och installationer som visats i museer, i betydande internationella utställningar och på offentliga platser utomhus. Av hans verk kan till exempel nämnasAppearing Rooms (2004), en oförutsebart fungerande vattenpaviljong; Changing Spaces (2003), ett slags rörlig vägg; och Modified Social Benches (2005–), ”modifierade sociala bänkar” för offentliga utrymmen. Flera av Heins arbeten är minimalistiska till formen och försedda med en mekanik som aktiveras av betraktarens närvaro, vilket leder till att en överraskande och förvirrande situation uppstår. Humor och lekfullhet är återkommande teman i Heins konst. Även om det oförutsedda elementet ibland kan fördunkla det väsentliga i Heins konstnärliga strävan, är han i första hand intresserad av att framkalla frågor kring mänskligt beteende, väcka rättframt tvivel och framför allt att granska människans iakttagelseförmåga och känslor. För mig var det stimulerande och logiskt att flera av hans senaste verk och projekt förefaller att undersöka känslan av lycka och ge uttryck åt en känsla av generositet. Heins arbeten visar att ingen har någon klar definition på dessa begrepp och det är inte heller meningen att ställa frågan huruvida ett konstverk kan göra människor lyckligare eller inte. Ändå är det väl så att ifall konstens uppgift är att inspirera oss, berika vår tankevärld, göra oss mera öppna för världens mångfald och mysterium och slutligen få oss att ställa djupsinniga frågor om vårt eget liv, och ifall ”rörelsen i livet går mot lycka” såsom Dalai Lama säger, känns det rätt meningsfullt att grubbla över dessa företeelser genom kommunikation och genom att dela erfarenheter via konsten, framför allt under rådande osäkra tider. Jag hoppas att Jeppe Heins utställning ska ge sin publik just en sådan värdefull möjlighet.

Akiko MikiOli miten oli, päätöksenteko oli äärimmäisen vaikeaa. Kaikki viisi ehdokasta ovat kehittäneet vahvan oman taiteellisen tyylinsä, ja tyylit eroavat toisistaan siinä missä taiteilijoiden uratkin. Kuka tahansa heistä olisi ansainnut palkinnon; lopullisen päätöksen tuli siis pohjautua merkitykseen, jonka minä itse halusin palkinnolle antaa. Valitsemani kriteerit eivät näin ollen millään tavoin kuvasta taiteilijoiden taiteellisen työn laatua. Päätin valita taiteilijan, joka tutkii töissään jotain sellaista, mitä itse pidän tässä ajassa erityisen merkittävänä, ja mikä palkinnon ansiosta päätyy suuren yleisön nähtäväksi yksityisnäyttelyssä Helsingissä.

Tällä perusteella olen päättänyt myöntää vuoden 2013 Ars Fennica -palkinnon tanskalaiselle Jeppe Heinille. Hein on jo ennestään laajalti tunnettu veistoksistaan ja installaatioistaan, joita on ollut esillä museoissa, mittavissa kansainvälisissä näyttelyissä ja julkisissa ulkotiloissa. Teoksista mainittakoon muiden muassa Appearing Rooms (2004), arvaamattomasti toimiva vesipaviljonki; Changing Spaces (2003), eräänlainen liikkuva seinä; ja Modified Social Benches (2005-), julkisten tilojen ”muunnellut sosiaaliset penkit”. Monet Heinin teoksista ovat muodoltaan minimalistisia, ja niiden mekaniikka aktivoituu katsojan läsnäolosta, jolloin syntyy yllättävä ja hämmentävä tilanne. Toistuvia teemoja Heinin taiteessa ovat huumori ja leikkimielisyys. Vaikka Heinin installaatioiden odottamaton elementti saattaa joskus hämärtää sen, mikä on hänen taiteellisten pyrkimystensä kannalta olennaista, hän on ensi sijassa kiinnostunut herättämään kysymyksiä ihmislajin käyttäytymisestä, synnyttämään rehellistä epäluuloa ja etenkin tarkastelemaan ihmisolennon havaintokykyä ja tunteita. Minusta on virkistävää ja loogista, että monet hänen viimeaikaiset teoksensa ja projektinsa tutkivat onnen tunteita ja ilmentävät runsauden ja avokätisyyden kokemuksia. Niistä käy havainnollisesti ilmi, ettei kenelläkään ole näistä käsitteistä selvää määritelmää, eikä keskeistä olekaan kysyä, voiko taideteos tehdä ihmiset onnellisemmiksi. Siitä huolimatta – jos taiteen tehtävä on tarjota meille innoitusta, rikastaa ajatusmaailmaamme, herkistää meidät maailman monimutkaisuudelle ja mysteereille ja viimein esittää syvällisiä kysymyksiä omasta elämästämme, ja jos ”meidän elämämme suunta on kohti onnea”, niin kuin Dalai Lama sanoo, tuntuu varsin merkitykselliseltä pohtia näitä ilmiöitä kommunikoimalla ja jakamalla kokemuksia taiteen kautta, etenkin nykyisinä epävarmuuden aikoina. Toivon, että Jeppe Heinin näyttely tarjoaa juuri sellaisen kallisarvoisen tilaisuuden.

Akiko Miki