Heli Hiltunen

Ars Fennica 2001

Henna och Pertti Niemistös Bildkonststiftelses årliga Ars Fennica-pris delades i april 2001 ut till den finländska bildkonstnären Heli Hiltunen. Pristagaren utsågs bland fem finländska kandidater. Valet gjordes av chefen för konstmuseet i Wolfsburg, Gijs van Tuyl. Priset består av en penningsumma på 200 000 mk, en utställning i Helsingfors och Uleåborg samt en publikation om pristagarens produktion.

Född 1960 i Heinola. Bor och arbetar i Helsingfors.
Heli Hiltunen presenterar ofta bildserier, i vilka hon kombinerar små målningar till större helheter. Tematiskt associerar hennes verk ofta till minnet, kärlek och sinnlig närvaro. Hennes arbeten är dokument av både hennes personliga och hennes familjs historia. Samtidigt är de också redskap för nya berättelser. I sina nyaste målningar har hon koncentrerat sig på landskapsmotiv. Utgångspunkten kan vara ett barndomsminne eller ett fotografi av en enkel vattenpöl. I konstnärens händer fragmenteras och distanseras motivet från sin förebild. Heli Hiltunens teknik är tudelad på ett fascinerande sätt: måleriet bär tydliga spår av det fysiska arbetet men är samtidigt immateriellt och svävande. De raffinerade gråa nyanserna accentuerar ytterligare detta drag. Resultatet är drömska landskap genomsyrade av ett dovt, glödande ljus.

Gijs van Tuyl utsåg Ars Fennica-pristagaren år 2001. Van Tuyl verkar som museichef på Kunstmuseum Wolfsburg i Tyskland. Van Tuyl är född 1941 i Holland. Han har bl.a. arbetat som kurator på Stedelijk museet och verkat som utställningsdirektör i Nederländernas bildkonstnämnd i Haag. Van Tuyl har även verkat som Nederländernas utställningskommissarie för biennalerna i Venedig och Sao Paolo.

Konstexpert Gijs van Tuyls utlåtande:

Heli Hiltunen får Ars Fennica-priset 2001 för det autentiska i hennes verk som består av målningar och fotografier. Hennes konst är starkt förankrad i en organisk sammansmältning av liv och konst. Hon har erövrat ett eget, alldeles speciellt rum i samtidskonsten. Hennes uttryckssätt är tidsenligt, utan att vara trendigt. Heli Hiltunens utveckling från Ett försök till en biografi eller berättelsen om hur hon (långsamt) lärde sig tingens namn, en serie på tjugo små målningar och fotografier från 1991-93, till Namnlös – en melodi jag kände igen när någon nynnade den, 2000, visar hur hon med stort tålamod och integritet följer sitt ledmotiv, (re)konstruerar och bearbetar minnesbilder med måleriet och fotografin som medium.

Hennes konst är mer än en schematisk utforskning av interaktionen mellan måleri och fotografi, även om hon är mycket medveten och också konceptuell i sin användning av de två sinsemellan så olika medierna. Hon arbetar med serier, kombinerar ofta små målningar med fotografier. Hennes arbeten vill inte göra intryck med stora format, de når fram med hjälp av en omodern kombination av anspråkslöshet och intensitet i innehåll och form som har sin upprinnelse i det dagliga livet.

När fotografierna används för att skänka minnet en karaktär av saklighet, har ljuset och färgerna som strålar från målningarna mer funktionen av besvärjelser, de väcker och rör om i tankar, känslor och drömmar. Det är just helhetsintrycket, de två uttryckssätten tillsammans, som skapar den personliga dimensionen: målningens handgjorda penseldrag bredvid fotografiets mekaniska yta. I dunklet på en liten målning upptäcker man en obäddad säng och bredvid den, i en serie av fotografier, en boll som liknar en såpbubbla.

Heli Hiltunen älskar att breda färg på duken, som ”marmelad på en smörgås”. I det avseendet är måleriet, till skillnad från fotografiet, en primitiv gest. Tätheten och intensiteten i målningarna och med det ytliga och mekaniska hos fotografierna löper jämsides. Det flammar under huden på målningarna. En glödande röd, grön eller purpurfärgad bakgrund lyser genom det dystra ljuset. Det är som om det stuckits hål i ytan, skrapats bort färg, för att släppa fram minnena och kören av bilder. Som om de fortfarande glödde.

Bilderna framträder på duken eller pappret som på en filmduk, de flammar till och slocknar, på ett övertygande, rentav tvingande sätt. Ur minnet stiger bilder av föremål eller fragment av minnen: träd, en kudde, ett hus, en blomma, en gravgård, en säng, en hink, en handske, ett gammalt kuvert, en å eller nåt mer: själva färgen. Eftersom minnet inte kan fästas i en bild, utan hela tiden förändras, har det en inre logik som Heli Hiltunen bearbetar, som på film, med löst grupperade serier av bilder som stiger upp till ytan i tidens ström. Det är som det dansande paret i hennes video Långsam vals för två, ett par dansar i halvmörker, framträder och försvinner som upplysta figurer på en scen, de möts och skiljs, om och om igen. Inte i fullt dagsljus, i gryningen eller just när det skymmer, när vi drömmer. Det är inte ett mysterium, men verkar som ett under – hur bilderna avlöser varandra. Det är förtrollande.

Heli Hiltunens konst har sina rika källor i hennes liv och hennes rötter i det förlorade Karelen. Landskapet i Karelen måste vara underbart. Också hennes barndomshem i Heinola, med alla de bevarade föremålen som finns med på fotografierna, sakligt avbildade i motsats till de målade landskapen som hon har skapat med idealiserade bokillustrationer som förebild.

Heli Hiltunens serier av målningar och fotografier för betraktaren från en bild till en annan, från måleri till fotografi, från nutid till det förflutna, från verklighet till minnen – de lämnar dörren öppen för olika tolkningar och väcker många olika tankar och känslor.
Gijs van Tuyl
Wolfsburg, den 21 mars 2001