KANDIDAT 2008

Tea Mäkipää

Tea Mäkipääs konst uttrycker djup oro för ett fortsatt människoliv på jorden. Hennes metod att gå på djupet med det världsomfattande, allt mera alarmerande krisläget är att i form av skulpturer ta ställning till de varierande miljö- och samhällsproblemen. Hennes ställningstaganden är ibland poetiska och ibland nästan humoristiska.

I hennes på ett förvridet sätt fascinerande verk Atlantis flyter en stuga mitt på en sjö, men stugan har fått slagsida och ser ut när som helst kunna sjunka. Genom fönstren strömmar ett varmt ljus och man kan höra familjens vardagliga småprat. Betraktaren får intryck av att invånarna endera inte förstår sitt hotande öde eller helt enkelt vägrar tänka tanken.

Mäkipääs stora skulptur 1:1 föreställer också den ett kantrande hus, men den här gången ligger huset på torra land och förefaller genomskinligt, helt utan väggar, golv eller tak. Genomförandets sanslöshet och fysiska absurditet balanseras av en känsla av att husets olika delar förefaller nätverkslikt beroende av varandra. Det sociala beroendet understryks av att man från övre våningen hör en äldre mansröst kommentera den i våningen under boende familjens göranden och låtanden.

Ännu mera skakande är konstnärens syn på mänsklighetens tillstånd i verket Motocalypse Now, vars titel låter förstå att den största boven när det gäller vår planets undergång är bilen, som är beroende av fossilt bränsle. I Mäkipääs ångestfulla scen sitter passagerarna fångna i en brinnande Mercedes. Deras hysteriska skrik ringer i åskådarens öron.

Mäkipääs konst förmedlar den bittersöta tanken att mänskligheten själv är sin egen värsta fiende. Genom vår strävan till kortsiktig lycka äventyrar vi på lång sikt hela vår existens.

Lawrence Rinder, dekan, California College of the Arts, huvudkurator för Whitney Biennalen 2002