KANDIDAT 2007

Anna Tuori

Anna Tuoris verk kan vid första anblicken verka som lätta och vackra skildringar av lyckliga stunder. När man studerar målningarna närmare framträder olika störande element som rubbar den här idyllen. I den figurativa målningsytan framträder å ena sidan non-figurativa penseldrag som påminner om själva målningsakten, å andra sidan vackra landskap som ropar av tomhet.

I ett klimat som förnyar den expressiva målningstraditionen känns Tuoris motivval, måleriska gester och stilar modiga och fräscha samtidigt. Lika omutligt undviker hon att röra ihop en pseudokonceptuell gröt och låter i stället målningen äga rum. Tuori leker med expressiva gester, men förmedlingen av känslor kör ändå inte över den medvetna processen. Det finns ingen hierarki mellan figurativt och non-figurativt i hennes målningar. Verken präglas av berättandets, planeringens och figurativitetens konflikt i förhållande till det polyfona, spontana och nonfigurativa. ”Motivet betyder inte mera än det material det är gjort av – den hänvisande delen i målningen får inte alltför mycket bestämma eller styra läsningen”, säger konstnären.

Tuoris målningar är bara skenbart flickaktigt glada. Snarare är de vrickat sublima verk där det lyckligt underbara utsätts för en kritisk blick. Lika viktigt som den här attityden och förhållandet till målandet och själva målningen är det som hon vill förmedla med sina verk. Utgångspunkten är känslotillstånd eller minnesbilder av sådant hon läst, sett och upplevt. Utom det självupplevda har till exempel Elia Kazans filmer och Caspar David Friedrichs konst varit viktiga influenser för Tuori. Det finns något likartat i upplevelsen av det man ser på bio eller i livet – i minnets fragmentariskhet – och i Tuoris målningar. De är inte en upprepning av en många gånger sedd schematisk berättelse, utan lyckas ständigt överraska betraktaren.

Kari Immonen