KANDIDAT 2004
Andreas Eriksson
född 1975 i Lidköping, bor i Stockholm och Lidköping
Andreas Eriksson öser ur det modernistiska måleriets olika riktningar. Han nöjer sig inte med att citera någon tidigare tradition, utan bryter ner, analyserar och sammanställer hela skalan till en ny ohelig allians. I stället för att hålla sig till en viss metod i sitt arbete finner han det lämpliga medlet för varje särskild utmaning och motividé. Bäst känd är Eriksson för sina målningsinstallationer i flera delar, där några få tematiska element återkommer. Väsentligt är också hur målningarna presenteras i rummet. Installationernas delar upprepar olika genrer inom det modernistiska måleriet, från expressivt färgmåleri till geometrisk abstraktion och vidare till postminimalistisk rumsdisposition. Hänvisningar till datorgrafik och 3D-modeller kan även skönjas i konstnärens verk. År 2002 valde kuratorn Hans-Ulrich Obrist honom att delta i utställningen Urgent Painting. Den visades på Paris stads museum för modern konst (Musée d'Art Moderne de la Ville Paris).
På sistone har Erikssons produktion gått mot allt större konceptualism. Hans fjolårsutställning en andra gång (a second time) på Galleri Flach i Stockholm framhävde hans kritiska inställning till den ökade teknologiseringen i vårt samhälle. Utställningen tog avstamp i en händelse som förändrat konstnärens liv: mobilsamtalen på snabbtåget ledde till överkänslighet för elektricitet. Han blev tvungen att flytta för att slippa elföroreningarna. Temat för utställningen blev följaktligen nutidsmänniskans tudelade livsföring: samtidigheten i vår kroppsliga och elektriska eller virtuella verklighet. De utställda diptykmålningarna, utförda bl.a. med syrahaltig lösning på kopparplåt, behandlade olika ljusfenomen. Budskapet var komprimerat till två skulpturelement. Eriksson kombinerade upplevelsen av elstörning med asken, ett bekant träd från nordisk mytologi. Han hade sågat trädstammen itu och skivat den. Av träskivorna byggde han upp två likadana, halvstora träd i gallerilokalen. Björn Springfeldt skriver om utställningen: "Träden upplevs som att de vänder ryggen åt betraktaren och trevar mot väggen som för att hitta en väg ut. Här ställs igen frågor till moderniteten och till framsteget och om en rekonstruktion vore möjlig?". Genom att framställa sin upplevelse i form av ett verk uppdaterade Eriksson det metafysiska förhandsantagande eller mervärde som ofta förknippas med bildkonsten och konstföremålet. Som konsthandling kan det också tolkas som konstens förmåga att fördubbla eller duplicera verkligheten. Ett av konstnärens motiv är också att skärskåda den konstnärliga framställningens randvillkor.
Leevi Haapala