KONSTEKSPERT 2004
Lorena de Corrals utlåtande
Kimmo Schroderus uppvisar en förmåga till analys och förändring. Efter att tidigare ha arbetat med tyg, speglar, läder och trä har han på senare tid utfört sina skulpturer i metall. I verken använder han två olika formspråk samtidigt: det arkitektoniska och det handgjorda – natur och konstruktion – rörelse och balans. För närvarande arbetar han med det figurativa och ett slags landskapligt uttryck. Han bygger upp pjäser av stål som överskrider den tredimensionella skulpturens gränser och behandlar det öppna och det slutna rummet samtidigt. Detta är en djupt personlig process, i vilken han undersöker organiska former och söker en ny tolkning av skulpturen.
Många av Schroderus verk gör ett optiskt intryck: materialet och massan behandlas så att dess gränser är ett resultat av plastiska val. Han eliminerar tyngden i materialet och åstadkommer en spänning, en växling mellan synliga och dolda egenskaper: hans skulptur skapas av ytor, konturer, sammansmältningar, avskiljningar, grumlighet, täthet, skiftningar i klarheten.
Jag uppfattar också Schroderus som en mycket finsk konstnär och hänvisar med det till hans vilja eller behov av att använda hantverksmetoder som redan håller på att glömmas bort. Ett tecken på detta är hans respekt för träet, den oklanderligt utförda svetsningen, närvaron av tyg och läder. I skulpturarbetet fäster han stor vikt vid produktionsprocessen och materialen. Hans passion är att formge och kombinera tunna stålstänger, fästanordningar, bultar och muttrar – sömmar, mjuka och böljande kontuer – jämna, stadiga ytor, på ett sätt som tilltalar betraktarens öga så att det är svårt att slita sig från verket. Skapelseprocessen – då en ny pjäs föds ur materialet – är lika fängslande i hans skisser och böcker som i stålverken, där svetsningen åtföljs av det arbetsdryga och svåra polerandet som ger verket en ny dimension.
Slutresultatet är samtidigt metaforiskt och konkret. Kimmo är intresserad av förhållanden, till exempel mellan iakttagelse och idé, mellan komiskt och originellt, mellan barockt och modernt och mellan traditionella och nya uttrycksmedel. Hans innovativa formspråk är inte en upprepning av det gamla utan en inbjudan till nya poetiskt-ironiska världar, där helhetsintrycket ändå präglas av skönhet.