KANDIDAT 2004
Karin Mamma Andersson
född 1962 i Luleå, bosatt i Stockholm
Karin Mamma Anderssons målningar kan anses delta i diskussionen om nutidskonstens trauma. Andersson behandlar nutidsmänniskans komplicerade förhållande till historien. Målningarna manar fram en alienerad och samtidigt magisk stämning. Glömda händelser och efterlämnade spår visar sig som spöken från det förgångna på ett omedvetet plan. Stämningen i målningarna kan beskrivas med Sigmund Freuds definition på det fasaväckande. En bekant och vardaglig sak visar sin bortglömda eller dolda sida och förvandlas plötsligt till något skrämmande. På det kollektiva planet syns detta i persongestalternas alienerade och sårbara gester. Hypnotiserade blickar och tomma gester upprepar formlösheten i dagens situation. Samtidigt blottar de en scen som inbjuder oss att tolka det som presenteras.
I ett konsthistoriskt perspektiv placerar sig stämningen i Anderssons målningar någonstans mellan romantik och modernism. Drömliknande landskap och interiörer vandrar spöklikt över verken. Till sin stämning är de lätta och tunga samtidigt. De mörka landskapsverken är ofta förlagda till ett mytiskt Norden eller ett svenskt fjällandskap. Sankmarkerna, de vitlysande björkarna och de giriga irrblossen i målningarna är bekanta från folklorens och trollramsornas bildbestånd. Intrycken får stöd av målningarnas strukturella klarhet och tyngd som kombineras med penselföringens stiliserade och lätta nervositet. Termen postmodernism eller citatkonst, som användes om det amerikanska 1980-talsmåleriet, blir här bara en tom definition. I Anderssons bilder kan man inte undvika att se sambandet med Carl Friedrich Hills sjuka fantasier, Paul Gauguins religiösa landskap, Paul Delvaux sömnlösa gipstorsor eller åskådarläktarna i Henri Toulouse-Lautrecs groteska kabaréer. Genom målningarna strövar vandrarna från Edward Hoppers ödsliga gator.
Bilden i målningarna utgår från en förtätad upplevelse av historiens avlagringar i ett iscensatt nu. Karin Mamma Andersson lockar betraktaren med in i målningarnas egendomliga stämning. Hon är en nutida berättare som kombinerar olika händelser i samma bild. Inledningsscenen kan vara en gammal matsal, där människor som i olika tider använt rummet församlats till en gemensam måltid för att fortsätta sitt ordlösa samtal. De trygga fästpunkterna till omvärlden är givna, och ändå förefaller de att försvinna. Andersson är som en deckarförfattare eller en skildrare av ett mysteriespel, som lägger ut intressanta ledtrådar åt läsaren. Betraktaren tycker sig stå vid dörren till en flydd tid - alltid på tröskeln, som på en fest hos främmande människor.
Leevi Haapala